Leffes horizont

Med något som kan liknas vid glädje närmar jag min tränignslokalen. Det var några veckor sen. Ryggskottet har ju ställt till den även på träningsfronten och gjort mig tillfälligt mer otränad. Vilket inte är så svårt...
Visserligen har jag kommit igång med promenerandet men inget mer. Jag tränar en dryg halvtimme, stretchar lite och duschar. Tar inte ut mig alls eftersom jag vill komma igång lite försiktigt och kolla vad som händer. Hur som helst så kännes det bra.
Men någon större glädje känner jag inte. Det kommer nog.

Ordet sen är ett väl använd och fungerande ord. Sen ska jag göra och sen ska jag fixa. Och sen ska jag se. När videon kom så öppnade sig många möjligheter. Men kunde spela in och se sen. Hade man det minsta samlaranlag så blev de snabbt många videokasetter samlat. Man kunde spela in och se sen. När man ville. Och om man inte hade hunnit se eller bara ville ha kvar en film så tog man efterhand en ny kasett. Att se sen innebar ofta att man aldrig såg. Sen blev aldrig.
Nu finns möjligheten att bränna ned eller spara på hårddisk. För att se sen. Jag undrar hur många osedda filmer det finns i dessa hårddiskar? Som när de är fulla kan brännas ned på en DVD för att se sen. Som aldrig blir.
Det är givetvis friheten som lockar. Att kunna se sen om jag vill när jag har tid etc. Tid och minne för att se sen som inte blir av.
Nu kan man ju se många TV-program på webben. Sen. Efter en halvtimme ligger de ute. Du ha således all möjlighet att se allt sen. Total frihet att se allt du inte sett . Vilket alltså inte blir av. Oftast.
Lockelsen att vilja och ha möjlighet till att ha allt nu har blivit att ha för mycket. Att ha friheten att ha allt nu är att inget ha. Det blir inte värdefullt att kunna ha allt nu. Och det som inte är värdefullt är inget att ha. Allt nu och total frihet är att vara bunden till att aldrig se på något. Eller?

Kollar på programmet Så ska det låta. Det blev ett riktigt bra program. En höjdare var det när Sofia och Fredrik från var sitt lag hittade varandra och sjöng tillsammans helt spontant vad man får förmoda. Det är artisteri, spontanitet och klass. De flesta som deltar i melodifestivalen platsar inte in i det gänget. Men så så handlar ju den festivalen om allt annat än musik. Det var länge sen jag hörde och såg en rubrik som handlade om själva musiken och innehållet i den. Därför är det så befriande att lyssna till duktigt folk som verkligen kan hantera sin röst och har en naturlig utstrålning och sångglädje.
De flesta TV-apparater har dåligt ljud. Så jag har inhandlat ett mycket enkelt men betydligt bättre ljud till apparaten. En enkel basreflexlåda och två diskanter. Vilken skillnad. Jag tror att man egentligen satsar rätt mycket på att få bra ljud från olika musikprogram så det finns där bara man kan få fram det. Det höjer onekligen upplevelsen med ett bra ljud.

Dagen startade med dagens promenad efter en liten sovmorgon. Idag blir det till att flänga runt lite. Först Skellefteå, sen Hortlax, sen hem och till sist ikväll Antnäs. Det är jobbet som kallar. Och då får man känna sig kallad vare sig man vill eller inte.

Det är en stilla kväll framför dator och TV. Festival och så... Några SMS till vänner i förskingringen. En del berusade, en del på tåget. Vänner på väg. Till krog eller familj. Det är gott att ha det stilla någon gång. MSN:ar med kamraten i Norge.. Han har det bra. Vi planerar för framtiden. Vad gör du?

Man åkte till Schtaan som de säger i Skellefteå. En dag med vandringar på de många olika affärer och tempel eh, jag menar gallerior och köpcenter som finns. Många har rulltrappor. Ja, alla har nog rulltrappor. Det är bekvämt eftersom man blir så trött av att gå i affärer. Jag tycker alltid att det saknas "mansstolar" på Indiska, H&M, Hennes och allt vad de heter. Dock så är det närmast meditativt att gå omkring hos Clas Ohlson. Gick där två gånger faktiskt. Och stämde träff när jag hade gått färdigt. Där finns det mycket att se på. Mycket som sätter igång tanken och där planer blir smidda. Nu finns det ju ett Clas även här hemma men det som var annorlunda denna dag var tid. Tid att strosa och tid att tänka. Hos Clas.
God buffelunch har ätits så rejält att middag kunde överhoppas. Vänner hat stötts på helt överraskande och vänner har besökts helt planenligt. En bra dag helt enkelt.

Denna följetong intresserar nog mest bara mig själv numera...men OK. Vill du läsa så är läget följande. Hos kiropraktorn idag så passade jag på att få två behandlngar till. En nackspärr och en ömmande axel. Det brakar här och det brakar där när han säger; ta ett djupt andetag...och andas ut....då kommer det. Trycket, vridningen och braket. Nu...går det sönder något hinner man tänka men så slappnar man av och inser att rörligheten har ökat. Och det är väl därför det böjs och tänjs och brakar i de olika låsningar som finns. Så ryggläget är rätt OK ändå. Jag har fortfarande svårt att sitta elle rättare sagt komma mig upp från sittande läge men jag rör mig mer och mer smidigt för min ålder... Det bådar gott iaf.
Annars har dagen bestått av olika aktiviteter i ett rätt makligt tempo. Har lött ihop en del ackar som ska till Lasergame som just nu håller på att laddas för att se att de är OK. En kort sväng till inomhusflyget hann jag också med innan det var dags att skjutsa sonen till tåget i Älvsbyn. Klart intressant väg...helt obekant väg för mig eftersom jag reser den varje dag...

En ledig dag. Riktigt skönt. Läge att vara rätt om sig, vårda sin rygg osv. Viktigt det där men ack så svårt. Det blir ett återbesök till kiropraktorn. Då får vi se hur man mår efter det... Man brukar vara rätt ledbruten. Innan dess ska jag försöka köra lite traktor. Det är att vårda sig själv. Har ett bilsläp som kamraten med platsbrist på sin tomt har ställt här hemma. Det har snöat över och nu ska jag fösöka dra fram det. Det ryktas om skotertransport för hans del. Och då behöver man ett släp.
Kom just på, av alla detaljer som finns, att jag har en laddare ansluten till traktorns batteri. Och i reklamen för laddaren står det; Connect and forget. Och det har jag verkligen gjort. Den har säkert suttit i minst en vecka. Då får vi se om reklamen håller vad den lovar eller om batteriet har torrkokat...

Är på anhörigträff ikväll. Mor finns ju på äldreboende. Vi som är där, anhöriga, delar ofta en gemensam smärta. Att på ett sätt förlora den anhörige medan den finns i livet. Sjukdomen påverkar förståndet och gör till slut den anhörige oigenkännlig. Än så länge är vi igenkända men jag vet ju att det kommer en tid när det inte är så. Oro och irrationella handlingar hör till. Gamla saker och händelser dyker upp. Det är som det är. Men det är inte helt lätt när det är som det är. Det som känns bra är att man inte är ensam. Fler delar samma sak och det kan på ett märkligt sätt skapa förståelse och samhörighet. Ingen är stark ensam. Ingen ska behöva vara ensam. Varken anhörig eller äldreboende.

Det må vara ointressant för en del men väldigt påtagligt för mig själv. Ryggen är inte vad det borde. Kamraten med ständiga ryggskott ringde igår och undrade hur läget var. Eftersom han vet att jag gillar serien The office så undrade han om jag låg helt stilla och ville låna serien på DVD. Eftersom jag nu inte är helt stilla så lät vi det vänta ett tag. Som han sa; det jobbiga med att ha ryggont och se på den serien är ju att man skrattar så mycket...
Det är ju det här med hälsan. Visst vet man och säger det flera gånger att den är viktig. Och man får alltid medhåll. Jo, den är viktig. Men när den inte finns fullt ut så märks den ju liksom mer...
Det är ett elände att kroppen inte vill vara med. Inte just nu i alla fall. Hoppet finns ju och så även tacksamheten att annat är ryggen fungerar. På fredag är det återbesök. Då ska rörligheten i S-leden ökas på nytt. Pengar kostar det också men det kan det ju vara värt. Hälsa kostar...
Sedan kan man ju reflektera över varför just jag ska må bra. Att må bra, gå ned i vikt, träna och ha en perfekt kropp är väl denna tidens mantra. Om du gör så här så blir det så här. För alla är det inte så. Verkligen inte.
Mänga lider i tysthet.
Dem tänker jag på idag.

Efter en helg i stillhet så kom måndagen med något bättre läge. Jag kan gå. Jag kan röra mig. Men jag ville bli bättre. Så det blev en del tidiga telefonsamtal till någon av stadens naprapater eller kiropraktiker. Det blev en kiropraktiker. Det upptäcktes en sned ryggrad, ett snett bäcken och en svullen disk... Den svullna disken känns inte bra. Det är väl den som känns när jag belastar. Böjer mig eller lyfter ngt. Så jag har fått en övning för att försöka stänga den...typ.
Dumt eller smart nog ska jag försöka jobba imorgon. Tror inte att det skadar. Det som skadar är nog att jag inte tänker mig för. Och tror att jag klarar av att lyfta det jag inte ska lyfta.
Vill inte att det här ska bli en följetong. Men det kanske det kommer att bli. Det blir väl till att lugna ned sig och vänta in det som ska väntas in.