Leffes horizont

Är på anhörigträff ikväll. Mor finns ju på äldreboende. Vi som är där, anhöriga, delar ofta en gemensam smärta. Att på ett sätt förlora den anhörige medan den finns i livet. Sjukdomen påverkar förståndet och gör till slut den anhörige oigenkännlig. Än så länge är vi igenkända men jag vet ju att det kommer en tid när det inte är så. Oro och irrationella handlingar hör till. Gamla saker och händelser dyker upp. Det är som det är. Men det är inte helt lätt när det är som det är. Det som känns bra är att man inte är ensam. Fler delar samma sak och det kan på ett märkligt sätt skapa förståelse och samhörighet. Ingen är stark ensam. Ingen ska behöva vara ensam. Varken anhörig eller äldreboende.