Leffes horizont

Lyssnar på Christer i P3 medan jag tränade idag. Där finns någon som kallas relationsguiden eller något sådant. Man svarar på frågor från lyssnare. Antingen live eller via mail. Löser problem och ger sin syn på saken. Det är intressant att lyssna till hur man efter några raders mail kan ge konkreta och vägledande råd till vilsna. Saker som ofta behöver bearbetas länge i terapi löses mellan två låtar. Enkelt och snabbt får lyssnara konkreta råd.
Det som också gör mig fundersam är hur egotrippad man tydligen ska vara. Är det bra för dig så är det bra. Du kan ha en KK som även den har många KK. Ha gärna många KK bara du inte själv mår dåligt av det. Det behöver inte betyda du är en kåtbock eller undra om du har KK bara för att bli bekräftad. Så länge du själv mår bra är det fritt fram.
Jag tycker att man ska vara rädd om sig själv. Det är viktigt. Lika viktigt är att vara rädd om andra. Vad händer med alla KK? Kan det vara så att jag gör någon annan illa? Att jag i mitt eget sökande och längtan efter att vilja ha av någon annan förleder och kränker? Den tanken hörde jag aldrig. Inte heller att jag mitt i mitt KK:ande kanske gör mig själv illa och att jag med skam upptäcker det för sent? Att verkligheten kommer ikapp. Att barn blir till. Och vad gör man då? När man är gravid och/eller bara mår pest?